Vad var 20?

2011 blev ett strålande musikår, på många sätt.
Sverige utökades med både ett och annat - både kvinnligt och manligt - popstjärneskott,
och ändå tycktes det vara märkligt svårt att fylla upp festivalkvoten balanserat och bra.

Den sammanlagda siffran för andelen kvinnliga musikakter som bokades till 2011 års svenska musikfestivaler kom nämligen att fylla ut endast en femtedel av helheten.
Futtiga 20 procent av hela 100.
För att en kvinnlig akt skulle bokas krävdes alltså en motsvarighet på fyra manliga.

Hur kommer sig då denna obalans? är onekligen en fråga som både bör ställas och funderas över.
Kanske kräver den ett djupdykarsvar.

I samband med att år 2012's festivalbokningar avslöjades för allmänheten
publicerades en artikel om saken.
Den kom under rubriken Mest män som bokar artister till festivalerna och tog bland annat upp Ladyfests eminenta koncept om att belysa det frodiga utbudet av kvalitativa konstellationer bestående rakt igenom av kvinnliga aktörer.

Ett argument som cirkulerar som svar kretsar nämligen kring det,
att det inte skulle finnas något utbud av kvinnliga musikakter värda att boka.
Ett påstående Ladyfest gör allt i sin väg för att bevisa som myt.

Så här såg det ut när artikeln kom i tryck, i en upplaga av Dagens Nyheter i vintras:

"Ladyfest arrangerar själva kulturella evenemang där de bokar enbart kvinnor. De menar att det finns ett digert utbud av kvinnliga artister och att festivalarrangörernas klassiska argument inte håller.

– Det vanligaste svaret man får när man frågar varför är ”det handlar inte om kön det handlar om kvalitet”. Hur kommer det sig då att det finns så många kvinnliga artister som inte får komma upp på scen? Vi vill slå hål på det argumentet.

– En festival med uppemot 10 000 besökare är en opinionsbildare och i den rollen finns ingen anledning i världen att inte jobba med en jämställdhetsplan. De arrar inte bara en festival. De förmedlar ett budskap till alla de 10 000 som köper biljetter. Samtidigt som man arrar något bra så har man alltid möjlighet att ta ställning. Också. Är man medveten om att problemet finns så kan man göra skillnad, säger Tereza Franzén."

Håkan Karlsson, ansvarig bokare för Emmabodafestivalen, ställdes mot väggen i samma intervjusammanhang.

"Håkan Karlsson, bokare på Emmabodafestivalen, tar helt avstånd från Ladyfests resonemang.
– Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.

Så du håller inte med om att ni som arrangörer har ett ansvar?

– Nej, det tycker jag inte. Jag kan ju inte påverka heller. Jag kan inte boka en bunt med skit och sälja 300 biljetter. Det är en konstig app­roach att ha till musiken. Jag respekterar verkligen jämställdhets­ideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det, säger Håkan Karlsson."

Källa: http://www.dn.se/kultur-noje/mest-man-som-bokar-artister-till-festivalerna

Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt i det här fallet,
att Håkan refererar till kvinnoskap som ett handikapp eller att han uppenbarligen inbillar sig att det helt enkelt inte finns något roligt att komma med i den kvinnliga musikvärlden.

Ett faktum är dock att dessa av hans åsikter i kombination med den gedigna makt han,
som festivalansvarig, sitter på,
tenderar att ge upphov till ett visst mått av mörkerrädsla.
För både GoGenders och (tack och lov) många andra reagerande människors räkning.

TUMMEN UPP, Ladyfest!
TUMMEN NER, Håkan Karlsson.
DAGENS FRÅGA, 26/3

Vad är 100 000?